Igår skulle jag så fint packa in mig och lille sonen i bilen för att hämta den äldste sonen i skolan. Sätter på radion och kollar i backspegeln, för att sedan lägga i backen och gasa lite lätt. Eftersom jag har bilen i en lutande nedförsbacke så kanske ni kan gissa vad jag ska berätta sedan? De främre hjulen spinner loss i ingenstans och bilen rubbar sig inte en tum. Tittar på klockan och ser att det är en halvtimme tills sonen slutar gymnastiken och går och ställer sig för att möta mig..Vad gör jag då? Jo, jag sms:ar min käre man på jobbet, som för övrigt sitter i möte, och talar om hur läget är. Varför gör jag det?! Istället för att ringa fritids och be dem gå och säga till T att han får gå till fritids?? Vilket jag också senare gör men i alla fall.. Jag har förmodligen också ringt mitt i förvirringen för på kvällen spelar han upp ett ganska roligt meddelande, där jag svär i bakgrunden: -What the fuck..gasar som en galning i bakgrunden medan den lille sonen sitter och säger:- Nu kan vi inte hämta T mamma, nu får vi gå hem igen.(skadeglatt, då han inte ville åka till att börja med)
Ja, det här var en liten historia ur min vardag. Tänk vilka små bekymmer vi har ändå..